Ett tag stod jag mitt på dansgolvet och bara… jag är lyckligast i hela djävla världen!

Vi hade, un petite försent, förlovningsfest i helgen. Satan i gatan sånt baluns det blev! Klockan tre kom grannen och ringde på i flanellen och Cookie öppnade dörren med orden ”det är lite sent va?”. Det var sent. Ännu senare var det klockan fem, när de sista gästerna gick hem efter att ha stått och vinglat i vårt kök.

Jag älskar våra vänner. Så djävla, djävla mycket. De kommer göra att vårt bröllop blir finfint. Då pratar vi baluns.

På bilden: min finaste bästa kvinna. Min huvudbrudtärna. Eller vad det nu heter.

Hur det hela började. Eller inte hur det hela började, för det var inte början. Kanske mer slutet på början.

Han vaknade av att hans sambo drog honom i stortån ungefär sex:nitton. Han klädde på sig, åkte till jobbet för att hålla en anställningsintervju, efter att ha kramat sin mascaragråtande blivande fru hejdå. På jobbet hann han vara en halvtimme, sen kände han att häpp, idag är det den stora friardagen! (observera här att dagen innan hade ingen av oss någon aning om att det här var den stora friardagen), så han ringde sin bäste vän drog ut på Södermalm, spontanköpte två ringar på Götgatan, varav en var för stor (sin egen).

La sig på bäste vännens säng och panikade i två timmar, funderade på om han skulle åka till hennes jobb, gjorde inte detta utan vankade av och an på golvet hemma i lägenheten istället. Köpte sushi, för på fredagar är blivande frun alltid trött (gnällig som faen) och hungrig.

Så kom hon hem, han satte henne i en bil och körde ut till en stuga och hela tiden tänkte han ska jag nu? ska jag nu?.

Sen var det plötsligt nu.