Jaha, folk. Nu tror jag att jag berättat allt jag vill berätta. Det har gått ett år, kolla till vänster: vi har skrivit här i tolv månader. Nu är den här sagan inte slut, den är väl på ungefär kapitel två. Har ni frågor så shoot, annars drar vi till USA på honey weeks – fem och sen tänker jag leva med min man i hela mitt liv, skaffa lite kids, skaffa lite katter, skaffa lite höns, bo i stan (då kanske utan höns) eller ute på landet, sen ska vi sitta och vara dementa tillsammans på någon veranda och titta på varandra och fråga ”vem tusan är du?” varannan gång var. Nu slutar vi bröllopsskriva här.

Mina vänner. Nu börjar livet!

Det går inte fort här alltså, att skriva om hur allt blev. Vill skriva ner allt så att jag kommer ihåg det, men som sagt – lite segt.

Efter vigseln åkte vi bort och skumpminglade (efter en liten biltur med Cookies två bröder). Minns att Cookie tjatade om att vi måste gå in och börja middagen, så att den inte drog ut på tiden medan jag sprang runt och kramade folk och pratade med kusiner och visade ringen och blev fotade med mostrar och svarade folk om var de egentligen skulle sitta och vem de skulle sitta bredvid och tisslade med bästa vänner och…

Till slut fick vi upp alla på loftet middagen började. Femton tal. En massa lekar och guldbiljetter. Massor av kramar. Göddig mat och en djävla massa vin. Jag minns inte ett skit.

Jag var så koncentrerad på att minnas vigseln (ta in det! Du gifter dig! Du gifter dig!) att jag slappnade av på middag och minns inte vad som hände. Jag vet att folk höll tal och sa fantastiskt vackra saker om oss, om mig, men jag minns det inte. Jag minns att vår toasttjej reste sig upp och sa att nu kommer kvällens överraskningstal och så höll jag tal för Cookie, men jag minns inte vad jag sa. Jag minns att Cookie svor, för att vi sagt att vi inte skulle hålla tal till varandra, men jag gjorde det ändå, för jag gör alltid som Cookie säger att jag inte ska göra.

Sen, efter vad som kändes som fem minuter, var det slut och vi gick ner och det var tårta (som jag glömde äta), sen dansade vi bröllopsdans (har sett film på det och skäms som tusan för jag sjunger med extremt högt) och sen blir folk fulla och dansar loss till vårt storband på tjugi pers, eller vad det var. Mitt i det här går vår fotograf hem, jag bryter fingret, alla våra bjudcigarrer tar slut, min kollega tar av sig skorna, någon sätter på discomusik när storbandet går hem, jag dansar med trehundra olika personer, min moster dansar disco, Cookie ligger på golvet, klockan blir sex och vi går och lägger oss.

Om middagen var på fem minuter så känns det som om festen håller på i tre minuter. Jag vet inte vad som händer och plötsligt är det över.

När vi kom fram till kyrkan var alla inuti den och min bror sprang runt som en yr höna och sa att vi var sena (fem minuter) och att kantorn var stressad. Så det hanns liksom inte med att vara nervös, utan vi ställde upp oss, kyrkklockorna ringde, våra tärnor och bästa man gick in, sen spelades ingångsmusiken upp och helt plötsligt var det vår tur.

Vigseln var nog det roligaste jag gjort i hela mitt liv och en av mina kompisar sa att jag log så att hon trodde att mina mungipor skulle gå sönder. Det gjorde de inte, men jag fick förbannat ont i mina kinder.

Allt gick fint. Jag ramlade inte. Glömde inte bort vigsellöftena. Dock freestylade vår kantor ganska friskt och spelade på och drog pianospel där det kanske inte passade. Det sket vi i och skrattade åt det istället. När Cookie skulle säga våra vigsellöften (vi valde de nya, där prästen inte säger före, utan man säger hela själv:

XX, jag ska älska dig
dela glädje och sorg med dig
vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt)

så råkade han lägga till i nöd och lust. Detta gjorde att alla i hela kyrkan trodde att jag glömde bort det.

Våra vänner sjöng, min pappa sjöng (och ungefär här började jag fulgråta och fick knipa mig i handen för att inte börja hulka), Cookie släpte aldrig min hand, när han satte på ringen ville den inte på och jag viskade att han bara skulle ”trycka på den”, jag fick en fnissattack när jag sa ja, min långa klänning var lite i vägen. Men allt gick bra. Och det var så himla, himla kul. Lite för kul. Jag fick en kick av att stå där framme och känna all kärlek som bara flödade mot mig från alla håll.

Vi gick ut, folk kastade jättemycket ris på oss, sen åkte vi iväg till festen…

Vårt vigselhäfte

På väg in

Framme och pussas

Bästa mannen, jag och Cookie i äppelträdgård.

Innan vigseln la vi en timme på att fotograferas. Det blev lite stressigt, dels för att vi inte riktigt kom iväg i tid, dels för att det kanske var lite väl kort tid. Sen ringde vår toastmaster och sa att bussen som skulle ta alla gästerna till kyrkan inte hade kommit. Inga gäster i kyrkan när man gifter sig – kanske inte vad vi tänkt (det ordnade sig sen, den var bara en halvtimme sen).

Vi var i ett lyckorus som inte kunde förstöras av alla mygg som ville bita mig överallt. Det var sol(!) och vi tog kort i en äppelträdgård. Jag hade med ett lakan att stå på, men det funkade inte riktigt, så det sket vi i efter ett tag. Vi tog en djävla massa kort och timmen gick sketsnabbt. Sen åkte vi iväg till vigseln.

Jag utanför vår festlokal

Vaktar spettkaka och ja, den där svarta markeringen döljer väl inte mig så mycket som den borde...

Alltså. Två veckor innan vigseln hade vi ingen bröllopstårta. Detta på grund av att Cookie ansåg att han hade fixat en tårta då han hade meddelat en kompis (konditor) att vi behövde en tårta. Inget gjutet i någon sten. Så Cookies mamma tog tag i den grejen och fixade en med mörk choklad, smultronmousse och grejer till oss. Jenny lycklig, allt bra.

Sen kom bröllopsdagen och allt var livat och fint. Vi hade även en skånsk spettkaka på kalaset, och när ryktet gick om att det fanns fisk i den och

hälften av festen vägrade äta den, tog jag på mig uppdraget att trycka spettkaka i folk och glömde helt av att äta min egen bröllopstårta. En liten miss. Men jag har hört att den var god.

Världens finaste kaktoppare, som vår toasttjej virkat

Åh, jag önskar att jag hade fler bilder av vår festlokal när vi pyntat den! Vet inte vad som hände dagen innan, vi hade ganska mycket tid på oss, sen hade vi jättebråttom, sen åkte vi på vigselövning, dagen-innan-middag och där någonstans på vägen glömde vi att ta kort. Några har jag hittat som andra tagit:

Det här är vårt presentbor/gästboksbord och ovan detta hänger bröllopsbilder på våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar.

På borden hade vi en tapett som vi köpt från Belgien, som är från 50-talet. Ovanför borden hade hängde fåglar. Placeringskort också fåglar och över dansgolvet hängde vimplar som min kära toastmadame hade gjort.

Det finns bättre bilder i min kamera, men då är det med en massa folk som säkert inte vill ligga ute på nätet, så de där bilderna får ni tyvärr inte se!

Ja, där någon gång på förmiddagen så hämtade Cookie min brudbukett hos floristen också. Jag hade bett om en bukett som såg ganska vild ut, absolut inte en finordnad, men gärna en som såg ut som om den blivit plockad på en äng.

Dagen innan var jag förbi och kollade så att de inte skulle revoltera och lägga in några (vad jag anser) fula rosor. Jag har egentligen inte koll alls på blommor och sådant, men blev mycket nöjd över vad jag fick, en bukett som till och med innehöll björnbär.

Alla blommor jag odlat tidigare under sommaren var såklart först ihjäl gassade av julisol, sen ihjälvattnade av augustisol, så det blev inte så mycket av att. En och en annan solros och ett gäng ringblommor. Min och Cookies mamma gaddade ihop sig på fredagen och pyntade både kyrka och festlokal med dessa och jag övade mig på att släppa taget och låta folk hjälpa till. Det gick fint.

Tyvärr har det inte blivit några kort på blommorna i kyrkan eller festlokalen, men brudbuketten såg ut:

Håret

Jag vaknar klockan sju. Solen lyser. Så djävla mycket. Jag väcker Cookie och vi fnissar åt att vädret är bra, att vi inte längre är sjuka (jag hade varit förkyld i tre veckor och funderade på onsdagen att gå till vårdcentralen för att jag hostade så jag nästan kräktes), allt var fint och lyckligt.

Kvällen innan hade jag packat min frisörsväska. Visste att jag skulle vara där i en faslig massa timmar, så jag packade ner typ hela mitt liv. En av mina tärnor skjutsade mig till frisören, där jag fick håret upprullat på tantspolar och efter en timme kom vår fotograf och började ta bilder. Jag stirrade in i spegeln, gäspade och undrade när mina tärnor skulle komma efter att ha ätit frukost.

Fick håret inte alls som jag trodde, men finfint. Sminkösen kom och sminkade mig i mitt röda läppstift. Sen åkte vi hem till hotellet, till en av tärnornas rum och alla sprang omkring som yra små höns och letade smink, provade kläder och stressade runt, medan jag satt på sängen och drack rosa bubbelvin. Den här stunden var så himla, himla fin. Mina kompisar kom in och fnissade och jag satt där mitt i allt och tittade på.

Första träffen och en massa gråt

Efter det gick jag och alla tärnorna upp till Cookies och mitt hotellrum så att han skulle få se mig första gången. Då hade Cookie redan sms:at typ femton gånger och undrat var vi tagit vägen.

På onsdagen åkte vi och hämtade min klänning som visade sig vara stoooor. Tyllstor. Jag-vet-inte-hur-jag-ska-kunna-gå-i-den-här-stor. Men den passade (nja, inte riktigt, den var lite, lite stor och jag fick dra upp den ganska ofta). Men fin. Jag hade tidigare legat vaken en morgon och bekymrat mig för att den var för mycket Lilla huset på prärien, men nej, den var fin.

Så drog vi ut på landet med en miljon saker. Somnade. Vaknade på torsdagen och fixade en massa grejer, sprang bland annat in hos floristen och kollade läget. På kvällen kom mina föräldrar upp från Skåne och i ösregnet gick vi och åt pirr-middag.

Fredagen. Vaknade tidigt som vanligt och det regnade ute. Cookie hade köpt två paraply som användes flitigt. Våra vänner kom ner och upp och Cookies mamma var ett nervknippe. Jag gick och väntade på att bli nervös, men det kom aldrig. Vi var i festlokalen med vårt bröllopsfölje och föräldrar, som mest tretton personer och satte upp färgade lyckor, placerade ut folk vid borden och ja… det var inte så stressigt. Sen vigselövade vi och jag kom på att jag inte övat på våra vigsellöften. På kvällen åt vi middag med halva släkten och massor av kompisar. Det var bastu och pool och kramar och trötthet och så tittade vi på smhi och smhi lovade oss att vi skulle få sol.

Men Gud, hur ska det här läggas upp? Tror jag måste köra på tema. Kan börja med att visa mina två händer. Ringer har jag i stort sett designat själv. Det är tufft att säga. Det är en grön diamant, och lite inspirerad av en jag tidigare haft i bloggen. Både jag och Cookie blev lite chockade när vi såg det färdiga resultatet, den är ganska maffig och inte så nätt som jag tänkt. Men den blingar och jag gillar min kungaring.

Min högerhand. En kompis som brukar bära runt på folk på fester fick för sig att hon skulle lyfta mig och Cookie samtidigt på bröllopsfesten. Det gick inte så bra och hon ramlade baklänges. Min kusin som såg det hela trodde att jag skulle dö, fjongade huvudet i en pelare och min hand hamnade så klart underst. Mitt ringfinger är nu blått, har ingen känsel och de som kan sånt om skador säger att benet nog har en spricka. Krigsskada.

Det är mina två händer i dagsläget.

Vänster

Höger med krossat ringfinger