När vi kom fram till kyrkan var alla inuti den och min bror sprang runt som en yr höna och sa att vi var sena (fem minuter) och att kantorn var stressad. Så det hanns liksom inte med att vara nervös, utan vi ställde upp oss, kyrkklockorna ringde, våra tärnor och bästa man gick in, sen spelades ingångsmusiken upp och helt plötsligt var det vår tur.

Vigseln var nog det roligaste jag gjort i hela mitt liv och en av mina kompisar sa att jag log så att hon trodde att mina mungipor skulle gå sönder. Det gjorde de inte, men jag fick förbannat ont i mina kinder.

Allt gick fint. Jag ramlade inte. Glömde inte bort vigsellöftena. Dock freestylade vår kantor ganska friskt och spelade på och drog pianospel där det kanske inte passade. Det sket vi i och skrattade åt det istället. När Cookie skulle säga våra vigsellöften (vi valde de nya, där prästen inte säger före, utan man säger hela själv:

XX, jag ska älska dig
dela glädje och sorg med dig
vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt)

så råkade han lägga till i nöd och lust. Detta gjorde att alla i hela kyrkan trodde att jag glömde bort det.

Våra vänner sjöng, min pappa sjöng (och ungefär här började jag fulgråta och fick knipa mig i handen för att inte börja hulka), Cookie släpte aldrig min hand, när han satte på ringen ville den inte på och jag viskade att han bara skulle ”trycka på den”, jag fick en fnissattack när jag sa ja, min långa klänning var lite i vägen. Men allt gick bra. Och det var så himla, himla kul. Lite för kul. Jag fick en kick av att stå där framme och känna all kärlek som bara flödade mot mig från alla håll.

Vi gick ut, folk kastade jättemycket ris på oss, sen åkte vi iväg till festen…

Vårt vigselhäfte

På väg in

Framme och pussas

Annonser